Huvudmeny
Koordinater
Naturfoton
Svamp
Övrigt
|
Giftiga svampar
Det finns tusentals svamparter i norden, och av dem är drygt 100 bra matsvampar.
Resten av dem är giftiga eller annars olämpliga som föda. Här är en lista över svampar
som är direkt giftiga. Ät aldrig av en svamp ni misstänker är en giftsvamp!
Klicka på bilderna om ni vill förstora upp dem.
|
|
|
Svenskt namn:
|
Lömsk flugsvamp
|
|
Vetenskapligt namn:
|
Amanita phalloides
|
|
Ätbarhet:
|
†† Dödligt giftig
|
|
|
Typisk växtplats:
|
Ängsekskog och ängsbokskog
|
Svampen har svartgrön radiärt trådig hattyta. Ibland blekare. Skivor vita. Fot vit, svagt grönvattrad. Ring grönaktig, förgänglig. Knölliknande fotbas med strumpa.
Den lömska flugsvampen kan förväxlas med krämlor. Skillnaden mellan flugsvampen och kremlan är att flugsvampens fot går att repa upp i tågor medan kremlans fot är ostartad och går att bryta bitar av. Krämlan har heller ingen slida och ring.
|
|
|
|
Svenskt namn:
|
Vit flugsvamp
|
|
Vetenskapligt namn:
|
Amanita virosa
|
|
Ätbarhet:
|
†† Dödligt giftig
|
|
|
Typisk växtplats:
|
Barrskogar, vars dominerande träd är gran.
|
Hatten blir 7-12 cm bred. Den är välvd som ung och blir senare klocklik, något toppig i mitten. Gamla hattar kan få lite gul toning. Som fuktig är hatthuden klibbig, som torr silkesglänsande. Skivorna är alltid vita, även hos gamla fruktkroppar. Foten är smal och lång och flockig. Den har ring upptill. Fotbasen är något löklik och omringad av en flikig slida, som kan vara gömd djupt in i mossan och lossnar lätt. Köttet är vitt och sprött.
Vit flugsvamp innehåller cellgifter som förstör i första hand levern, men också njurarna och andra inre organ. Symptomen (illamående, kränkningar, lös mage, stark törst) börjar ca. 8-24 timmar efter svampmåltiden och kräver alltid sjukvård.
|
|
|
|
Svenskt namn:
|
Gifthätting
|
|
Vetenskapligt namn:
|
Galerina marginata
|
|
Ätbarhet:
|
†† Dödligt giftig
|
|
|
Typisk växtplats:
|
Växer på barrved och stubbar
|
Hatten är som ung klockformig till välvd, senare mer plan, ofta med svag puckel. Färgen är gulbrun, i torka ljusare brungul. Skivorna är vidväxta till nedlöpande, beige till ljusbruna. Foten är ljusbrun, mörkare mot fotbasen, med en tunn ring. Hela foten är täckt med tunna lodräta vita fibrer som lätt försvinner vid tummning.
Gifthättingen är även kallad strimmig tofsskivling eller dadelbrun hjälmskivling.
Förväxlingsvampar:
Gifthättingen är väldigt lik matsvampen föränderlig stubbskivling, men gifthättingen har en tunn ofta otydlig ljusbrun ring på foten
nedanför ringen ofta ett tunt ljust överdrag, en längstrådig hinna, som försvinner eller mörknar med ålder eller vid tumning. Den har också ett vitt utstående ludd längst ner på foten en hudartad hinna mellan foten och hattkanten på unga fruktkroppar.
Gifthätting kan även förväxlas med rökslöjskivling, nejlikbrokskivling och honungsskivling.
Gifthättingen innehåller de mycket farliga gifterna amatoxiner.
|
|
|
|
Svenskt namn:
|
Orangebrun giftspindelskivling
|
|
Vetenskapligt namn:
|
Cortinarius orellanus
|
|
Ätbarhet:
|
†† Dödligt giftig
|
|
|
Typisk växtplats:
|
Ek, bok eller hasselskog
|
Hatten först välvd, senare utbredd, ibland med en låg puckel, fint filthårig, orangebrun. Skivorna är orangebruna, tjocka och relativt glesa. Foten är blekgul till guldgul, som äldre med inslag av brunt mot basen.
Förväxlingssvampar:
Toppig giftspindling
|
|
|
|
Svenskt namn:
|
Toppig giftspindling
|
|
Vetenskapligt namn:
|
Cortinarius rubellus
|
|
Ätbarhet:
|
†† Dödligt giftig
|
|
|
Typisk växtplats:
|
Mossig granskog
|
Hatten är rödbrun till gulbrun, matt, filthårig, vanligen toppig men ibland med tillplattad mitt. Skivorna är tjocka, rödbruna, relativt glesa. Foten är rödbrun, klädd med oregelbundna gula band.
Den roppiga giftspindlingen är en av nordens farligaste giftsvampar. Giftet i toppig giftspindling heter orellanin. Giftet har främst en njurskadande effekt på människor. Orellanin förstörs inte vid upphettning, så avkokning av svampen eliminerar inte giftet.
Misstänker man att man fått i sig svampen skall man framkalla kräkning och ge rikligt med medicinskt kol. Sjukhus skall uppsökas snarast.
Undvik att plocka svampar med bruna skivor för att undvika förväxlingar.
|
|
|
|
Svenskt namn:
|
Stenmurkla
|
|
Vetenskapligt namn:
|
Gyromitra esculenta
|
|
Ätbarhet:
|
†† (***) Läcker matsvamp rätt behandlad
|
|
|
Typisk växtplats:
|
Hyggen, skogsstigar, dikeskanter, trädplanteringar
|
Stenmurklan är en brun, hjärnlikt vindlad svamp. Hatten är 3-12 cm bred, brun, rödbrun, svartbrun, ibland ljusbrun, mera eller mindre hjärnlikt vindlad, tunnköttig och facklig. Svampen är skivlös. Stenmurklan börjar bilda hattar tidigt på våren efter snösmältningen.
Stenmurkla måste förvällas två gånger i rymligt vatten minst 10 minuter per gång. Kokvattnet skall kastas bort och svampar sköljas ordentligt efter båda omgångar. Kokplatsen skall vädras ordentligt under arbetet för de giftiga ångorna.
Man skall aldrig smaka på en rå stenmurkla!!
|
|
|
|
Svenskt namn:
|
Svavelgul slöjskivling
|
|
Vetenskapligt namn:
|
Hypholoma fasciculare
|
|
Ätbarhet:
|
† Giftig
|
|
|
Typisk växtplats:
|
Barrskog
|
Växer klungvis på främst lövträdsstubbar. Hatten är 2-5 cm och gul till ljusbrun. Fot gul. Skivor först gulgröna, sedan svartaktiga. Smak bitter.
Svampen innehåller ett gift som kan framkalla illamående, kräkning, och diarré. Symptomen inträder 5-10 timmar efter konsumtion.
Förväxlingsvampar:
Den ätliga rökslöjskivlingen, men svavelgul slöjskivling är bitter i smaken och har gulgrön färg på skivorna.
|
|
|
|
Svenskt namn:
|
Lakritsriska
|
|
Vetenskapligt namn:
|
Lactarius helvus
|
|
Ätbarhet:
|
† Giftig
|
|
|
Typisk växtplats:
|
Tall och granskog
|
|
En riska med matt filtartad ovansida och med en lukt som påminner om lakrits eller curry. Föreutom att den är giftig utmärker den sig hos riskorna genom att ha vattenklar saft.
|
|
|
|
Svenskt namn:
|
Stort haröra
|
|
Vetenskapligt namn:
|
Otidea onotica
|
|
Ätbarhet:
|
† Giftig
|
|
|
Typisk växtplats:
|
Löv och barrskog
|
|
Fruktkroppen är sked, öron-formad eller kopplik med ett kluvet snitt ner på ena sidan. Den kan bli upp till 10 cm hög och 6 cm bred, insidan gulaktig till orange. Utsidan har en liknande färg men saknar rosa prickar. Svampen har ingen lukt. Köttet är svagt gulaktigt och sprött.
|
|
|
|
Svenskt namn:
|
Pluggskivling
|
|
Vetenskapligt namn:
|
Paxillus involutus
|
|
Ätbarhet:
|
† Giftig
|
|
|
Typisk växtplats:
|
Gräsmattor och skogar
|
|
En vanlig giftsvamp. Växer ofta på gräsmattor, men förekommer också i skogsmiljö. Svampens hatt utbredd, plan eller trattformad, ofta med svag puckel i mitten, brun, slät, i väta klibbig. Hattkant länge inrullad. skivor gulvita till ljust gulbruna, vid tumning brunfläckiga. Vidfästade till nedlöpande. Foten är gulvit till gulbrun, avsmalnande mot fotbasen.
|
|
|
|
Svenskt namn:
|
Såpmusseron
|
|
Vetenskapligt namn:
|
Tricholoma saponaceum
|
|
Ätbarhet:
|
† Giftig
|
|
|
Typisk växtplats:
|
Lövskog
|
Svampens hatt klockformad till utbredd (3-9 cm), ofta med puckel, gulgrå, gulbrun, gråbrun eller brunsvart, ofta med olivgrön till olivbrun ton och med vitaktig hattkant. Skivorna är urnupna, smutsvita, med åldern fläckade i rödbrunt till laxrosa. Fot smutsvit, ofta med grågrön ton. Köttet är vitt, med en karaktäristisk lukt lik såpa eller gammal disktrasa. Hela fruktkroppen får med åldern rödbruna till laxrosa fläckar.
Svampen kan vara svår att artbestämma då den varierar så mycket i form och färg. Det bästa kännetecknet är att hela fruktkroppen med åldern får rödbruna till laxrosa fläckar.
Tricholoma saponaceum kan vara giftig och smakar dåligt så den passar inte som matsvamp.
|
|
|
|
Svenskt namn:
|
Djävulssopp
|
|
Vetenskapligt namn:
|
Boletus satanas
|
|
Ätbarhet:
|
† Giftig
|
|
|
Typisk växtplats:
|
Lövskog på kalkrik mark
|
Djävulssoppen är den enda giftsvampen bland sopparna. Den är en stor och köttig sopp med ljusgrå, 10–25 cm bred hatt, röda porer och uppsvälld,
röd och finmaskigt nätådrig fot. Köttet är gulvitt och blånar något i snitt. Smaken är mild och
sötaktig. Lukten hos äldre exemplar är obehaglig. Den är en sommar- och höstsvamp.
Arten är mycket sällsynt och känd bara från ett fåtal lokaler på Öland och Gotland i Sverige och Korpo i Finland.
Arten är giftig men ej livsfarlig.
|
|