Blodriska (Lactarius deterrimus) bildar mykorrhiza främst med gran, mer sällan med tall, och förekommer under hösten. Den räknas som en god matsvamp, men är tyvärr ofta kraftigt maskangripen. Den växer vanligen i mossig barrskog och hittas ofta i samma miljöer som kantarell och trattkantarell.

Hatten är 6–12 cm i diameter, först svagt konvex, senare mer nedtryckt till svagt trattformad. Färgen är gulorange med mörkare zoner och hatten är nästan alltid fläckvis grön, särskilt hos äldre exemplar eller där den skadats. Vid tumning eller tryck färgas ytan snabbt grön. Skivorna är vidvuxna till svagt nedlöpande, ganska täta och ljust orangefärgade. Med tiden och vid skada kan de också få gröna fläckar. Foten är orangefärgad, ihålig, relativt skör och slät, vanligen utan de tydliga små gropar som läckerriskan ofta har. Den är 3–7 cm lång och 1–2 cm tjock. Köttet är ljust orange, ganska sprött och färgas grönaktigt där det skadas eller torkar. Mjölksaften är morotsfärgad (orange) och blir efter intorkning grönaktig. Smaken är mild, ibland svagt kärv.

Förväxlingssvampar: Läckerriska (Lactarius deliciosus), som främst växer med tall och ofta har tydliga gropar på foten; vinriska (Lactarius sanguifluus), som har mörkare, mer vinröd saft; samt de giftiga arterna lakritsriska (Lactarius helvus) och pluggskivling (Paxillus involutus), som inte har röd eller morotsfärgad mjölksaft.

En ofta nämnd tumregel är att riskor med morotsfärgad till vinröd mjölksaft brukar vara goda matsvampar, men alla svampar måste artbestämmas helt säkert innan de används som mat.