Stinkmussling (Phyllotopsis nidulans) växer på döda träd och stubbar, oftast av lövträd men ibland också barrträd. Den känns lätt igen på sin kraftiga, svavelaktiga lukt som påminner om rutten kål eller ruttna ägg. Även om arten inte är känd som direkt giftig, avskräcker lukten effektivt från att äta den, och den räknas inte som matsvamp.

Hatten är 2–8 cm bred, mer eller mindre mussel- eller fläktformad, platt till svagt konvex och fäst i underlaget från sidan. Ytan är tydligt hårig till sträv och kan ibland ha en fin vitaktig beläggning. Färgen är ljust orange till kraftigt orange och bleknar med tiden till gulorange. Hattkanten är inrullad hos unga exemplar och rätar ut sig med åldern. Skivorna är täta, sträcker sig från fästet och ut mot hattkanten och är ljusa till blekt orange hos unga svampar, senare mer jämnt orangefärgade. Stammen saknas eller är mycket kort och dåligt utvecklad; fruktkroppen sitter sidofäst direkt mot veden. Köttet är ljust orange, mjukt och relativt tunt. Smaken beskrivs som mild till obehaglig, men framför allt har svampen en stark, mycket otäck lukt som ofta är det tydligaste kännetecknet.

Förväxlingssvampar: Andra musslingar, till exempel ostronmussling (Pleurotus ostreatus) och liknande bleka musslingarter. Dessa saknar dock stinkmusslingens starka, ruttna lukt och har oftast slätare hatt utan den tydligt håriga, orange ytan som kännetecknar stinkmusslingen.